Ösregn och oro

Jag har ju varit sjukskriven ett tag. Och jag träffade ju en ny kontaktperson i fredags som heter Håkan.
Hon jag hade innan skulle meddela massa saker o så om mig , allt vi gått igenom.

Mötet gick ju super bra och han verkade super bra. Men det kändes som att åter igen så skall saker glömmas bort eller inte hända eller var det bara prat? 
Vaknade idag och skrev ner 6 frågor som jag skall ställa. Jag behöver svar. Jag är redan super orolig. Hade varit skönt o kunna kontrollera oron... eller få verktyg så som medecin eller rehablitering?
Jag vill inte börja på något o krascha igen!!! Fattar inte någon det? Man är så jävla ensam i allt , jag är också glömsk o blyg orolig o ibland tar det över så myvket att jag blir sängliggandes i fosterställning. Ska det vara så?
 

Här är lite av frågorna jag ställer mig själv - (och sjukvården) 

*Hoppar över mycket då det är privat!*

1. Jag är RÄDD för att gå in i väggen igen. Att bli utbränd igen. Jag blir så lätt stressad fortfarande. Min förra kontaktperson pratade på någon form av rehablitering till det. Även om KBT och Yoga.Jag har fortfarande social fobi (i vissa sammanhang) help please... Jag var tydligen uppsatt på en lista , vad hände med det? ... Jag vill egentligen jobba , det hade varit det ultimata! Det pratades om möte med mig kontaktperson , arbetsförmedlingen och försäkringskassan.. vad hände?

2.
 För mörk fråga så.. Privat!

3.Jag har fortfarande mina sömnproblem! Jag somnar ju inte!!! Och när jag väl somnar så sover jag 2-5h.

4. Skulle få hjälp via en fond med att köpa glasögon , har inte råd med det just nu och dem erbjöd mig hjälp.
Men jag behöver hjälp med den situationen. Som med det mesta här så vet jag inte vem jag skall prata med! :( 

5. Konmmer jag få medicinsk hjälp? (Jag var SÅÅ emot det innan, men tack vare sjukvården kan jag ärligt säga att jag börjar tro att det är enda utvägen. Inte för att det har hjälpt mig innan utanför att läkare har endå inte tid med en. Eller skall sluta. Eller saker händer aldrig men det är helatiden prat om "jo du ska gå på rehab" "Jag har sätt upp dig på lista hos KBT" "du skall börja yoga snart , du är med på en lista" . Men sedan pratas de aldrig om igen å när jag tar upp det nu så måste ni kolla i era papper å sedan fråga andra och hela prossesen börjar om! Jag orkar inte! Jag har inte tid eller ork till detta mer! Jag är 28 bast! )

6. Jag vill fortfarande ha verktyg mot min ångest, depression, panikångest, stress, överdriven oro, socialo fobi och ***************!  Jag är fortfarande och kommer alltid vara en imuplsiv människa. (Adhd har den effekten) och jag vill inte ta till extrema åtgärder för att lugna min panik osv.
Vill inte gå in djupare har skrivit mer i min fråga i mobilen till H. Men ni förstår kanske min oro?


Jag är rädd för att bli bort glömd.
H tycker tillecempel att vi inte behöver ses så ofta som en gång i veckan. A tyckte annorlunda innan hon slutade. Hon ville ha det oftare på mig då jag har så svårt för endel saker så fick mötena mig att försöka och kämpa på , för man vill ju må bra?!?!

Jag är rädd att om jag skulle krascha igen att jag inte skulle söka hjälp, utan att jag skulle ta till drastiska åtgärder. Jag själmeceinerar redan en annan medecin ( jag har berättat detta och väntar på att få träffa en läkare så att jag kan få dem utskrivet med dem har bara en läkare och han slutar nu så då får jag vänta på ÄNNU en ny läkare. Hoppas nr 3 stannar.) Och jag försöker inte skada mig själv med denna medecinen utan tvärtomm den hjälper mot en sjukdom. Men det är ett annat inlägg , nu pratar jag om min psykiska ohälsa.

( Dock påverkar sjukdommen mig så mycket att det blir psykiskt påfrestande och en anledning till min sociala fobi , men jag självmedicinerar just nu för jag hittade en sak som hjälper - och min sjukodm går ej att bota , så detta är the next best thing. Det är inte rätt men väntetider på läkare eller att ens bli lyssnad på sliter så på mitt tålamod att jag tar saken i egna händer. Jag vill ju som sagt klara mig själv vad det än gäller.)

Men iallafall jag är rädd att jag är för envis eller skämms eller inte tror på att det finns någon hjälp att få. 
Jag vill ha hjälp med min adhd , ångest , sömnstörningar,oro, social fobi , depressioner - jag vill inte fastna i det eller "bara gilla läget" för vem fan gillar ett sånt läge?

Så nu har jag både gnällt av mig och öppnat mig lite.
Kommer få grov ångest för det om en liten stunf , händer varje gång jag delar med mig om mig själv.
Har fortfarande katastrofal ångest för att jag skrev om min sjukdom för första och sista gången på instagram. jag funderar på att ta bort det varje dag. 
Kanske har jag modet att skriva om det här en dag? Eller att bara våga kopieera texten.
Men inte nu. Nu har jag bara ångest över att jag delade med mig. Jag vet inte om någon bryr sig eller om jag vill det eller om jag bryr mig om mig själv tillräckligt för att vara okej med min sjukdom.

Lite sööta bilder på mina bebisar <3
 
 
Miss Baby Peaches
2018-04-23 @ 10:45:00
URL: http://babypeaches.blogg.se/

Men vilken söt pälstuss!

Svar: visst är hon 😍😍😍
Ylva Hägerström




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0